När vi pratar om järnvägen som ett system är den vanliga bilden som kommer upp en av järnvägsfordon, räls, broar, traktionssystem, växlar, signalsystem, byggnader, plattformar, biljettsystem etc. Det är det tekniska systemet som är i fokus. Tillgänglig litteratur och standarder inom RAMS-området för järnvägen har likaså ett övervägande fokus på det tekniska systemets inneboende egenskaper och analyser av dessa. Men den centrala RAMS-standarden EN 50126 beskriver dock att ett system inte enbart består av dess tekniska delar utan även dess samverkan med människorna som utvecklar, använder och underhåller det1. Detta stämmer även överens med den syn som presenteras i gällande EU-direktiv och svensk lagstiftning, där man beskriver att järnvägssystemet består av tre delsystem: järnvägsfordon, infrastruktur samt drift och förvaltning av fordon och infrastruktur2.
Det tekniska systemets inbyggda egenskaper är långt ifrån det enda som krävs för att bygga ett tillförlitligt system med hög tillgänglighet. Reservdelar, verktyg, dokumentation, utbildning, underhållsplaner och personal är bara några av de komponenter som behöver finnas på plats över systemets livslängd för att dess tillgänglighet skall möjliggöras. Underhållslösningen behöver tas fram tillsammans med det tekniska systemet, inte i efterhand. Ett tydligt exempel på hur det kan gå om detta inte görs på rätt sätt, var i samband med de trasiga rulltrapporna i Stockholms pendeltågsstationer vid Stockholm City och Odenplan under 2018 då det saknades reservdelar3. Dessa blev stillastående i över ett år.
Denna bredare systemsyn (tekniskt system samt underhållssystem) måste finnas med redan från början när systemet designas, så att rätt avvägningar görs mellan egenskaper hos det tekniska systemet och förmågor hos underhållssystemet. Ska vi göra det tekniska systemet lite bättre eller är det bättre att lägga in ett extra underhållstillfälle? Om konsekvenserna av att systemet går sönder är väldigt stora och möjligheterna att förebygga eller avhjälpa felen är små när systemet väl är i drift, som för t.ex. rymdfarkoster, läggs ofta mycket tid och pengar på att säkerställa att fel inte inträffar. I många andra fall finns inte den tid och budget som krävs för detta. Och om konsekvenserna av fel i systemet inte är av den magnituden, är det ofta inte heller ekonomiskt försvarbart.
I varje enskilt fall gäller det att hitta rätt avvägning mellan egenskaperna hos det tekniska systemet och de krav vi ska ställa på underhållssystemet. Denna avvägning ska göras ur ett livscykelkostnadsperspektiv där även kostnader för risker värderas.
Det är helt enkelt hög tid att vidga systemperspektivet!
[1] SS-EN 50126-1:2017, kapitel 5.2.3
[2] Se t.ex. TS JV 2009:002, Transportstyrelsens vägledning för TSFS 2010:116 – Godkännande, ver. 06, sid. 9
[3] https://www.svd.se/star-stilla-sedan-sedan-i-somras–ingen-prognos