EN 50126 är inte särskilt detaljerad när det gäller arbetet i denna fas. Man ska skapa delsystem och komponenter som möter systemkraven (eller RAMS-kraven, som de ju kallar dem) och bevisa att delsystemen och komponenterna möter sina krav. Slutligen ska man förfina planerna för efterföljande livscykelfaser.1 Det står också att drift- och underhållsprocedurer skall förberedas och att utbildningsinsatser för drift- och underhållspersonal ska definieras.2
Här skulle man önska att EN 50126 stannade upp och verkligen utvecklade resonemanget. Att förbereda drift- och underhållsprocedurer och att ta fram utbildningar är ju det helt centrala i att ta fram underhållslösningen! Att balansera det tekniska systemets egenskaper med förmågor i underhållslösningen är som jag skrivit tidigare nyckeln för att uppnå den operationella tillgänglighet vi vill ha. ILS-standarder, som S-Series Integrated Logistics Support (ILS) specifications, ägnar mycket stort utrymme åt just detta.
Så vad är det som behöver göras? Ja, helt kortfattat är det (se tidigare blogginlägg) tre processer som behövs; task identification, maintenance planning och support solution development. Först genomför vi ett antal analyser för att identifiera drifts- och underhållsåtgärderna; förebyggande uh, avhjälpande uh, mjukvaruuppgraderingar, åtgärder vid olyckor eller andra ”special events” (kan ju vara allt från åska till klotter och annat sabotage). Därefter utvecklas underhållsplanen. Genom att analysera underhållsåtgärderna – hur lång tid tar de, vilka reservdelar, verktyg och faciliteter behövs för att utföra dem, vilken underhållsnivå hör de hemma på, vilken kompetens behövs, vilka utbildningsbehov finns – så får vi fram underlaget för att sedan utveckla alla delar som ingår i underhållslösningen.
Hur långt ska man då ha kommit i detta arbete när designfasen är avslutad? Vad innebär det att ”Operation and maintenance procedures shall be prepared”? Som i så många andra fall får man nog säga ”det beror på”. Man måste alltid skräddarsy processen utifrån respektive projekts förutsättningar, det som på engelska brukar kallas för tailoring. EN 50126 gör ingen skillnad på projekt med olika karaktär. Hur skiljer sig ex.vis förutsättningarna mellan ett projekt som utvecklar ett system som ska serieproduceras från ett som tar fram en specifik lösning för en fast anläggning? Vi kommer att belysa det mer i senare faser. Som en generell tumregel skulle jag dock säga att man ska ha definierat sin underhållslösning när designfasen är över men inte nödvändigtvis behöver ha realiserat den. Man behöver veta hur underhållslösningen ska se ut innan man fryser det tekniska systemets design!
Ett sätt att göra det kan vara att betrakta underhållslösningen som ett eget delsystem och ta fram en kravspecifikation för detta system baserat på samtliga analyser som genomförts.
I takt med att det tekniska systemet utvecklas, realiseras även dess inneboende RAMT-egenskaper (reliability, availability, maintainability, testability), och här kravställer EN 50126 att en RAM-analys genomförs.3 Detta behöver självfallet också följas upp, så att eventuell påverkan på underhållssystemet tas omhand. Om ex.vis redundans används som ett sätt att öka den tekniska tillgängligheten, så innebär det också att felintensiteten ökar eftersom systemet innehåller fler komponenter. Därigenom påverkas även underhållsplanen.
EN 50126 beskriver även att produktionssystemet ska förberedas i denna fas.4 I många fall är det lämpligt att betrakta produktionssystemet som ett eget system med en egen livscykel, där vårt system är en stark intressent. Kravinsamlingen för detta system påbörjas när systemlösningen börjar ta form i systemdefinitionsfasen eller tidigare. RAM-krav från vårt system-i-fokus, som påverkar produktionssystemet, tas om hand i denna kravinsamling och vi blir med i valideringen av produktionssystemet. En viktig RAM-aspekt på produktionssystemet är självklart att reservdelar ska kunna produceras även efter att det tekniska systemet har tagits i drift. Åtgärder och metoder för kvalitetssäkring av produktionen måste förberedas.
När man ”förfinar” planerna för efterföljande livscykelfaser så kan det se lite olika ut beroende på hur man har anpassat sin livscykelmodell till just det aktuella projektets förutsättningar. Man kan tänka sig några olika scenarier:
– Om vi bygger en anläggning så kan man tänka sig att designfasen och efterföljande faser i stort sett är sekventiella. Vi designar systemet, sen producerar vi det, integrerar och validerar det innan det slutligen lämnas över till kunden.
– Om vi däremot utvecklar ett system för serieproduktion kan man i stället tänka sig att designfasen och efterföljande faser har ett stort överlapp i tid. Vi designar systemet, bygger ett eller flera exemplar som används för verifiering och validering av konstruktionen innan vi slutligen får systemet godkänt för serieproduktion. Det blir som att varje instans av systemet går igenom livscykeln på ”egen hand”. Men man kan också betrakta det som att valideringen av systemets konstruktion, likväl som valideringen av produktionssystemet, ingår i designfasen, och att produktionsfasen tar vid först vid serieproduktionsstarten.
Vikten av att göra en tydlig projektplan, inklusive process- och livscykelanpassning, innan man påbörjar sitt projekt kan inte nog understrykas!
[1] EN 50126-1:2017, kap. 7.7.1
[2] EN 50126-1:2017, kap. 7.7.2
[3] EN 50126-1:2017, kap. 7.7.2
[4] EN 50126-1:2017, kap. 7.7.2